Häromkvällen när jag låg där i sägen och försökte sova kom jag att tänka på hur jag använder mitt språk. Samma dag hade jag träffat en del kompisar. När jag pratade med dem använde jag automatiskt den lite mer "ungdomliga" sidan av mitt språk. Senare samma dag var jag på släktkalas hos mina farföräldrar, då var mitt språk helt annorlunda. Jag använde inga slangord eller några svordomar som förstärkningsord som jag gjorde tidigare samma dag. Skitbra är tillexempel ett typiskt ord som jag brukar använda men aldrig skulle använda vid ett sådant tillfälle.
Jag vet även på mig att jag ibland kan ändra min dialekt beroende på var jag är och vilken dialekt man pratar där. Som när jag är hos mina släktingar i Karlskrona tillexempel, då brukar jag alltid komma in i deras dialekt med tiden.
Men varför är det så här? Borde inte språket vara en del an ens identitet? Och om det är så varför ändrar vi då vår identitet beroende på med vem och var vi är i landet?
Jag tror att det beror på att vi inte vågar sticka ut utan vi är som alla andra och har samma språk som dem vi umgås med. Men är det så bra? Jag tycker att det både har sina nack och fördelar. Tänk om vi hade använt samma fula språk med tillexempel svordomar när vi sitter i kyrkan som vi gör annars. Hur skulle det låtit? Inte så passande eller hur. Men nackdelarna kommer när jag åter igen tänker på hur det drabbar identiteten. Min farmor har antagligen en annan uppfattning av mig än vad mina kompisar har. Så borde det väl inte vara.
Men hur kommer det då sig att vi bildar en sådan stark uppfattning av någon efter personens språk? Rösten och ens val av ord blir ofta ett första intryck av en person. Om de första meningarna man säger till någon innehåller en massa svordomar så är det nog ganska troligt att man uppfattas som en otrevlig person. Eller om ens första ord till någon hade varit på bred skånska så hade den personen direkt förstått var man kommer ifrån. Så jag antar att vår uppfattning av personen då kommer automatiskt.
Om mina första ord nu är på bred skånska hur uppfattas jag som då? Vissa hade nog tyckt att jag hade en ful och ”bonnig” dialekt medans dem som bor i Skåne hade tyckt att jag pratade helt normalt.
Men vem är det då som kan säga att en dialekt är ful eller fin? Jag tror att dem dialekterna vi anser som fina är dem som vi är vana vid och som många pratar. Det är sällan som man hör att någon som tycker att sin egna dialekt är ful. Dem som bor där är uppväxta med den dialekten och tycker därför att sin dialekt är den som man ska prata. Men ändå
anser omvärlden den dialekten som ful för att det är en dialekt som dem sällan hör. Så jag tycker därför att vi inte kan utse vissa dialekter som fina och andra som fula för jag tror att det bara handlar om en vane ska. Stockholmskan kommer tillexempel aldrig utses som en ful dialekt för den pratas av så många och är därför en vanlig dialekt som inte anses som ful.
Om jag nu har en ovanlig dialekt och använder ett språk med mycket svordomar blir jag då automatsikt sedd på ett annat sätt då? Ja jag tror det, första intrycket blir nog inte det samma i alla fall. Inte det samma som om personen man hade mött hade samma dialekt som än själv och använde samma ordval som än själv brukar använda. Då tror jag inte att man hade reagerat på samma sätt.
Allt det här flög runt i mitt huvud när jag låg där i sängen häromkvällen. Mina ögonlock blev bara tyngre och tyngre efter att desto fler argument flugit in i mitt huvud. Men hur mycket jag än vred och vände på det så var jag fast besluten på vad jag tyckte och tänkte. Ditt språk är en del av dig. Dina val av ord, dialekten du har allt tillhör din identitet och det är det som borde få oss att våga sticka ut, för igen vill väl vara en i mängden. Då slocknade mina ögon och jag somnade.
