Etiketter

onsdag 16 november 2011

Story line


-Aaaaaaaaa!
Jag vaknade av en hemsk mardröm. Det var mitt i natten. Trähuset var beck svart och knarrade spöklikt . Man hörde de hoande ugglorna utanför fönstret. Det var så läskigt så jag kröp ihop i hörnet och drog Kristina lite närmare mig. Fönstret i vårt rum var gammalt hade gått sönder så det gjorde inte saken bättre. Det var jämt kallt och allt regnvatten hade gjort det fuktigt. Men det hade vi inte råd med att åtgärda. Jag hade väckt Kristina med mitt högljudda skrik. Jag hade känt hur hon hade hoppat till intill mig. Vi var nog lika rädda båda två.
Kristina är tre år yngre än mig. Sen far dog har mor alltid varit upptagen i hemmet. Så jag har alltid varit som tagit hand om henne. Far dog av svält. Jag var bara fem år när han dog så jag kommer inte ihåg så mycket om honom. Men det man jämt får höra om honom är att han var en sann kämpe som alltid slutförde sina arbeten trots att han led och klagade aldrig på det.
-Mardröm nu igen? frågade Kristina med en trött, darrig röst.
Det var inte första gången jag drömde just den här drömmen. Jag drömde om den hemska husfar jag jobbar åt. Jag har inte vågat berätta för mor vad han gör mot mig och Kristina kunde man inte berätta något för. Hon hade ändå bara skvallrat för mor. Mor hade inte låtit mig vara kvar på gården. Men inkomsten jag fick var den enda inkomst familjen fick, jag kunde inte sluta. Vi har knappt någon mat nu och utan pengarna skulle vi också dö av svält. Jag ville bli som far, en som aldrig gav upp. Det var mitt mål
-Amelia vakna!
Trött öppnade jag mina blå ögon, det var Kristina som stressat försökte väcka mig
-Komigen det är söndag och sysslorna väntar inte, sa hon lite smått irriterat.
Jag hade glömt hur kallt jordgolvet var när mina små fötter nuddade vid golvet. Jag skyndade mig upp för att få igång den värmande elden. Men det var redan gjort. Träskålar och träslevar stod redan på bordet. Och solen sken på den nymjölkade mjölken så den blev vitare än jag någonsin hade sett. Det som var kvar för mig att göra var frukostgröten.
Söndagar är inte bara min lediga dag utan det är också mammas vilardag. Så Kristina gör det mesta på söndagarna men jag måste också hjälpa till lite. Efter frukosten var det att gå ut och skörda. Det var en väldigt fin dag, Fåglarna kvittrade högt och blommorna var glatt färglada. Solens strålar bländade mig irriterande. Men det var bara mysigt. Att slippa arbeta rädd var så skönt, det var jag alltid på gården jag jobbade på. Men idag var det fint väder och jag var på glatt humör.
På söndagar hörde det även till att gå till kyrkan. Jag tog på mig min allra finaste mörka långkjol, min vita blus och koftan mor gjort till mig när jag var yngre. Kyrkan låg inte så långt ifrån vårt lilla trähus men det kändes alltid så tryggt att gå tillsammans med mor dit. Det tror jag att Kristina också kände. 




Det var måndag igen och det var dags att gå till den stora herrgården. Det var en bit att gå så jag stack tidigt. Morgonsolen var på väg upp och det såg ut att det skulle bli en fin dag även idag. Men trots det fina vädret kändes dagen grå och regnig. Idag var en sådan dag då jag hade vaknat på fel sida. En sådan dag när allt bara gick fel.
Och humöret skulle inte vända när jag kom fram till gården, husmor Anna-lena stod med en jätte hög tvätt framför sig
-Sätt nu fart det tvättar inte sig själv heller, och sent kommer du också, sa hon med en irriterande röst och en blick som var mycket sorgsen och arg.
Jag har nog aldrig tagit hand om en uppgift så snabbt. Jag hade skyndat mig fram till den förbannat stora högen med tvätt och sedan sprungit med den mot den iskalla skön. 
Jag stannade efter halva vägen, mina ben och armar värkte av all tvätt som jag hade burit runt på. Det ända som behövdes var en paus. Bara en liten paus så jag kunde vila mig lite. Jag la tvätten under ett träd och la mig sedan tätt intill. Där låg jag och muttra varför var hon så arg på mig tänkte jag. Vist jag hade kommit lite sent men det var max två minuter och det har jag gjort förr och då har hon aldrig klagat. Det måste vara något annat.
Då kom han där full som vanligt, det var husfar Johan. Han hade igår blivit bjuden på en öl hos Göranssons men kom antagligen aldrig hem på kvällen.Då förstod jag varför husmor hade varit så arg på mig i morse. Jag reste mig snabbt och tog kvickt upp högen med tvätt. I hopp om att han inte skulle se att det var jag la jag en av husmors dukar på huvudet och jag började springa. Men han hade sett mig, han stoppade mig, tog tag i mig.
-Varför gömmer du dig gumman, skrek han till mig trots att jag bara stod knappt en meter ifrån honom.
Det märktes att han inte var medveten om att han pratade så högt. Han pratade alltid så högt när han var full och hans andedräkt var full av alkohol. Jag försökte slita mig loss men jag klarade inte av det. Han var stark och alkoholen gjorde honom envis. Han började pussa mig på halsen, han försökte dra av mig kläderna. Jag blundade, jag hade gjort allt vad jag kunnat för att ta mig ur hans grepp men jag klarade det inte. Jag gav upp.
Ledsen gick jag vidare till sjön och tvättade kläderna i det iskalla vattnet nu blev livet sådär  grått och regnigt igen som det var i morse. Det var väll detta jag kände på mig att det skulle hända i morse när jag vaknade. Att han skulle överfalla mig igen.
Tillbaka på gården väntade fler sysslor, kon skulle mjölkas och åkern skulle skördas. När arbetsdagen väl var slut la jag mig i den mörka laggården. Det var kvavt av solen som stått på hela dagen. Där låg jag rädd och jag hade ingen att luta mig tillbaka på. Men ända somnade jag direkt.




Jag vaknade tidigt. Solen hade inte gått upp och djuren var inte vakna. Det ända som hördes var mina egna andetag. Men jag kunde inte somna om. Det ända som fanns i mina tankar var gårdagen och jag kunde inte sluta tänka på det. Fanns det verkligen ingenting att göra. Då kom jag på det. Jag skulle rymma in till staden. Tjäna pengar där och varje vecka skulle jag skicka hem en slant från lönen. Det var en ide som kunde funka om jag planerar det i minsta detalj.
-Amelia var tar du vägen! slog husfar upp laggårdsporten och fortsatte: Vi vill inte behöva dricka gårdagens mjölk till frukost när vi lägger så mycket pengar på att djuren ska ge så mycket mjölk som möjligt, sa han medan hans blick letade efter mig bland all hö.
Då smög jag mig fram. Han verkade arg. Han hade kanske fick en rejäl tillsägelse av frugan sin igår när han kommit hem.
-Sätt fart Amelia, sa han sedan med en betydligt lugnare röst.
Jag tog genast fram hinken och började mjölka kossan. Då kom han närmare. Han kom så nära att jag hörde hur hans hjärta hårt dukade i bröstet. Jag försökte ta avstånd. Men då kom husmor som räddaren i nöden. Han flög upp snabbt som blixten för hon inte skulle se något.
-Där är du ju Johan, sa hon med sitt vanliga glada humör.
Sedan lämnade de båda laggården.
-Varsågoda, ställde jag ner mjölken på bordet och sa
-Tack så mycket, sa husmor med ett stort leende på läpparna och fortsatte: du skulle väll kunna göra oss sällskap här vid frukostbordet. Du får gärna ta lite gröt också.
Jag tvekade men kunde inte tacka nej så jag satte mig ner bredvid husmor.
När solen hade gått ner och dagens sysslor var gjorda bäddade jag ner mig i höet igen. Jag stod inte ut med husfars ständiga tafsande längre jag skulle rymma redan i morgon.
Precis som jag planerat gick jag upp tidigt. Packade ihop de få sakerna som jag har och tog mig ut på grusvägen. Där började jag på den långa vandringen.
Efter att ha stannat flera gånger av utmattning stannade jag ytterligare en gång. Med turen på min sida. Det kom en häst och vagn. Vagnen var ingen vagn man satt utan det var en varuvagn. Så jag kunde inte låta bli att ta chansen och hoppa på. Jag smög mig försiktigt på vagnen och gömde mig bland alla varor och lutade mig tillbaka. Mannen som styrde hästen verkade inte ha sett mig när jag steg på så jag tog en tupplur i hopp om att vagnen skulle leda mig till hela vägen till staden.
Jag vaknade av att vagnen stod stilla. Jag tjuvtittade snabbt för att se om mannen var kvar. Men mannen var borta och jag hade kommit fram till staden. Jag tog med lite mat från vagnen och började sedan leta efter ett ställe jag kunde bo på.
-Amelia?
Det var min kusin Nils som hade sett mig yra runt bland allt folk på grusvägen. Vi hade inte träffats sedan han hade lämnat sin gård och börjat jobba på en fabrik i staden.
-Vad gör du här? kramade han om mig och sa
Jag försökte förklara men det gick inte jag var över lycklig av att träffa någon jag kände och som kunde hjälpa mig att jag knappt fick fram ett ord. Nils hade precis slutat jobbet för dagen så han förde mig hem till den familjen han fick bo hos. Som tack för att jag fick sova hos familjen över natten gav jag maten jag tagit på vagnen till den. Nu var jag i säkerhet och jag hade klarat det. Jag hade kommit fram till staden.



Söndagar var bra dagar. Jag var ledig och fick istället vara med min familj. Så idag skulle jag spendera dagen med Nils på torget, lyssna på männen som berättade men samtidigt hoppades jag på att vi skulle hitta ett jobb till mig.

-Det är inte så lätt att hitta ett jobb idag i och med att det är söndag och ingen jobbar då men jag känner någon som nog har ett jobb åt dig, sa Nils bland all trängsel på torget.
-Snälla köp lite tvål från mig, snyftade några kvinnor.
Kvinnorna hade blommiga sjalar på huvudet och långa kjolar som nästan släpade i golvet, det kunde lika gärna ha varit jag utseende mässigt förutom att de här kvinnorna var lite äldre än mig.
-Kan vi inte köpa en liten tvål bara så kvinnorna får pengar så de kan äta sig mätta idag, försökte jag övertala Nils med.
-Jag må ha pengar så det räcker med mat till mig själv men om jag ska ge bort pengar så blir det jag som står där och tigger pengar nästa gång, sa Nils med en småarg röst.
Jag visste inte att Nils kunde bli så arg för en sådan sak men det märktes att pengar var ett känsligt ämne att prata om med honom.
-Förlåt, sa jag med gråten i halsen
-Pengar är något som man håller hårt i det kommer du själv att märka när du börjar jobba och tjäna pengar, tröstade Nils mig med
-Var bor den där förbannade mannen som kanske skulle ha ett jobb till mig. För här kan vi inte stå och drälla hela dagen, började jag med ett lite gladare
-Hitåt, tog han mig i handen och sa.
-Hur långt är det kvar? sa jag trött av utmattning av den långa vägen att gå
-Vi är snart framme ska du se, sa Nils med ett leende på läpparna
Husen hade hunnit övergå från stenhus till trähus flera gånger på den långa vägen.
-Här är det, stannade han och sa
Stenhuset vi hade stannat utanför var stort och högt men det var tätt intill grannhuset endast en smal rusväg emellan. Här stod alla husen tätt ihop jämfört med ute på landet där var det långt att gå till närmaste hus.
knack knack knack nervöst knackade jag på dörren. 
-Hej Nils är du här.
-Ja det gäller min vän Amelia här hon som skulle vilja ha ett jobb.
-Det kanske jag kan fixa. Dan
-Amelia, svarade jag och skakade hand med honom.
-Kom in och sätt er. 
Dan bodde fint och lyxigt han var nog sten rik. Han hade många rum där det var många fina möbler i alla. Tänk om jag också skulle bli så rik någon dag
-Just nu har jag bara ett jobb att erbjuda dig och det är i en textilfabrik. Fabriken är liten men den ligger inte särskilt långt ifrån Nils jobb. För du vet väll hur man syr? frågade Dan mig
- Jo det är klart, svarade jag genom att försöka låta övertygande.
-Vill du ha jobbet? frågade han sedan
-Ja det är klart, svarade jag snabbt
På vägen hem från Dan kändes det som tiden gick mycket snabbare än på vägen dit. Jag hoppade av glädje nästan hela vägen hem jag hade fått ett jobb. Jag hade inte sytt så mycket förr men jag såg ju alltid på när mamma gjorde det så det ska väll nog gå bra. 
Hos familjen fick jag sova någon vecka till. Jag la mig tidigt den natten. men jag kunde inte  somna jag skulle börja på ett jobb i morgon.
Morgonen där på tog jag mig till jobbet jag och Nils hade följe en bit men vi skiljdes sedan åt. Framme på fabriken blev det faktiskt en stor förvåning. Fabriken var liten och trång med konstiga sätt att sy på. Jag skulle sy ett stycke på en tröja sen skickade man det vidare samtidigt fick man ett ny tröja och sy om samma stycke på den . Det var väldigt krävande. Jobbigare än jag trodde. 
Men jag hade det bra här med Nils precis som jag hade det och så skulle det fortsätta.

onsdag 9 november 2011

die garderobe

Alice hat ein schwarzes langes Kleid. Sie hat ein rotes Halstuch und ein blaues Sweatshirt. Die Schuhe sind schwarz mit hohen Absätze. Die Handschuhe sind schwarz mit weissen Punkten. Sie hat auch schwarze Jeans.