Wolfgang Amadeus Mozart var en tonsättare från Salzburg som levde under Wienklassicismen mellan den 27 januari 1756 och 5 december 1791. Mozart var ett riktigt underbarn. Han skrev sitt första verk redan vid fyra års ålder. Mozarts pappa var musiker och efter att ha sett både Mozart och Mozarts storasyster Nannerl stora kunskaper inom musik bestämde han sig för att hålla lektioner för dem. Mozarts pappa reste mycket och han lät inte hans barns karriärer vänta utan han åkte till München med sina båda underbarn för att visa upp deras stora talanger. De båda barnen väckte stor sensation. Det anordnades konserter i slott, kloster även i adliga salonger i Wien med de båda barnen. Alla var ville se de två underbarnen spela.
När Mozart var 12 år utnämndes han till kapellmästare i ärkebiskopens orkester i Salzburg. Mozart var redan då som 12 åring en mogen musiker och komponist med stort anseende i hela Europa. Hans komponerande utvecklades ytterligare när han gjorde några resor till Italien. Det var bland annat där han blev känd som en mästare inom operakonsten. Efter 13 år som Mozart var hos ärkebiskopen blev han avskedad efter ett gräl med ärkebiskopen.
1781 var alltså Mozart i den hemska situationen att han var utan fast anställningen men han var i och för sig nu en fri konstnär. Han bestämde då sig för att åka till Wien. Mozart beskrev då Wien som en förhoppningsfull plats. Mozart gav ut lektioner, han komponerade och han deltog i baler. I Wien bildade han även familj med fru och barn. Trots hans framgångar levde han att fattigt liv i Wien då han hade det svårt ekonomiskt. Ekonomin vände inte förrän under Mozarts sista år i livet. Då han han hade stora framgångar. En del av de mest kända verken är just från hans sista och framgångsrika år i livet. Mozart dog väldigt ung av sjukdom i december år 1791. Trots de få år han hade levande hann han göra väldigt många verk. De han är mest känd för är nog operan trollflöjten, pianokonserten nummer 21 och serenaden ”Eine kleine Nachtmusik”.
Wienklassicismen: Under Wienklassicismen skedde det en del förändringar inom musiken. Mannheim-skolan inledde ett nytt sätt att komponera. Stamitz och hans kollegor började använda sig av korta fraser och teman som var uppbyggda av korta perioder på 2 och 4 takter. Man började även ställa teman mot varandra, ungefär som om de vore motspelare i en teater. Tidigare lät en stämning/ett tema ligga till grund för ett verk. Nu blev kontraster det viktiga i musiken. Så här var grundtankarna inom Wienklassicismen.
Det var under Wienklassicismen som sonatformen växte fram. Pioanosonaten var den vanligaste i följd av sonat för violin och piano. Ungefär samtidigt som sonaten utvecklades utvecklades även stråkkvartetten och symfonin. Symfonin föddes igentligen i operahusets orkesterdike. Det var den sena barocktidens viktigaste kopositionsform och både uppbyggnad och karaktär förebådade symfonin. Satsföljden var snabb,långsam,snabb och den sista satsen hade ofta en lätt dansande karaktär.
Under Wienklassicismen flyttades även musiken från orkesterdiket till konsertestraden. Detta gjorde att man såg utvecklingen allt tydligare och spridningen av verken jämfört med tidigare gick med rasande fart. Runt om Europa hade musiken fått den formen som vi idag förknippar med musikhistoria. Alla hade fortfarande inte tillgång till konsertsalongerna och konstmusiken var fortfarande förbehållen adeln och likställda men möjligheterna att få höra på musik var nu mycket större och möjligheterna bara växte. Bland annat anordnade man i London promenadkonserter i parker vilket vem som helst fick lyssna på i utbyte mot entréavgift. Efter detta började de allmänna konserterna trilla in även på andra ställen än i London.
Det var i denna tid som konsertlivet uppblomstrade, med historiens viktigaste instrumentalformer och frammarsch. Allt detta med den franska revolutionen som samhällsomstörtande mittpunkt, som musikhistoriens centralepok infaller. Trots detta tragiska sågs det säker hundratals tonsättare i verksamhet. Men den har totalt dominerats av tre personer: Haydn, Mozart och Beethoven.
Som sagt så pågick franska revolutionen i Frankrike under Wienklassicismens mitt. Men jag tror inte att detta har påverkat musiken särskilt mycket. De allra flesta kompositörerna bodde i Wien under den här tiden. För det var Wien som var kulturhuvudstaden under den här tiden och om man inte var född i Wien såg man till att flytta dit. Franska revolutionen pågick i Frankrike och jag tror inte att Österrike och Wien drabbades särskilt mycket. Kanske med det totala då handeln försämrades och sådana saker men jag tror inte musiken drabbades. Om den drabbades tror jag att det var ”handlingen” i musiken eller vilken känsla som musiken ville utstråla som drabbades. Ett krig är aldrig något kul eller något bra och sorgen kan jag tänka mig speglades i musiken även i andra länder. Men jag tror definitivt inte att Mozarts musik drabbades. Franska revolutionen började 1789 och det var bara något år innan Mozart dog. Jag tror inte att han hann påverkas av katastrofen som pågick i Frankrike. Han hade dessutom egna problem att ta tag i som ekonomisk kris och hans sjukdom som orsakade hans död. Jag tror snarare att sådana saker kan ha format och drabbat hans musik.
Mozarts musik tycker jag är lätt att lyssna på. Den låter ofta ganska glad och enkel, men kan även uttrycka starka känslor av allvar, sorg och smärta. Jag tycker att det märks framförallt i hans operor. Orkestermusiken tycker jag är ljus och glad, men även där kan det ibland märkas drag av smärta. Mozart själv ansåg att musiken aldrig fick "såra örat", inte ens om den skildrade riktigt hemska händelser. Det vill säga att han tyckte att musiken aldrig fick låta illa även om känslan han ville utstråla var sorg till exempel.
Pianokonserten nr 21 i C-dur komponerades våren 1785 en månad efter pianokonert nr 20. Idag är den här konserten en ett av Mozarts mest kända verk. Efter att den användes som ledmotiv i Bo Widerbergs film 1967 som heter Elvira Madigan så har även konserten börjat kallas just Elvira Madigan. Konserten spelas av trumpeter, slagverk, violiner, fioler, cello och såklart piano. Men en del säger att den här konserten är en nackdel för pianot och en fördel för blåsarna istället.
Jag tycker att konserten har en lätt och lite festlig framtoning men även några få inslag av sorg och ledsamhet. Jag ser framför mig hur den här konserten spelas på en bal där personerna är finklädda och dansar hela natten. Balen är inte felfri då det låter som att de stöter på motgångar men mestadels en fin och trevlig festkväll.
Eine kleine Nachtmusik är en serenad i G-dur som komponerades sommaren 1787. Mozart skrev inte Eine kleine Natchtmusik till något särskilt utan han skrev den parallellt med operan Don Giovanni. Det var väldigt ovanligt att Mozart skrev musik som inte var till något speciellt ändamål. Det vill säga att den inte var till någon speciell konsert. Men det kan vara så att han skrev den för att han tänkte presentera den på en gratiskonsert för att få pluspoäng till exempel. Verket spelas av violiner, viola, cello och kontrabaser och det är skrivet i 4 satser Allegro, Romans, Menuett och Rondo. Men den är också skriven i sonat-form.
Jag tycker personligen att Eine kleine nachtmusiks början är ganska så aggressiv som sen ”lugnar ner sig” för att sedan bli aggressiv igen. När jag hör denna början så tänker jag att det är någon som blir så arg att den släpper löst all sin ilska på den andra personen. Detta får person 1 att lugna ner sig men när person 2 sedan svarar tillbaka blir person 1 lika arg igen och så fortsätter det ett bra tag. Jag inbillar mig alltså att när Eine kleine Natchtmusik sätt igång blir vi inkastade i ett gräl och får stå som åskådare och lyssna.
Källor:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pianokonsert_nr_21_(WA_Mozart)
Boken: Konstmusiken s.133-134 & 139-144
Bildkälla:
