Min touch controll

Matte PMI

P: Jag tycker att det har varit roliga mattelektioner denna årskursen. Matten har varit utmanande och jag tycker att det är väldigt bra att vi har blivit uppdelade i nivågrupper. Jag tycker att det sätt du lär ut på är väldigt effektivt. Vi måste jobba snabbt i och med att man ska hinna med en del i ett kapitel varje lektion. Att du börjar med en genomgång varje lektion istället för att man själv ska läsa in sig på arbetsområdet tycker jag gör det lättre att sedan lösa uppgifterna.

M: Att du inte är så aktiv på unikum gör det ganska svårt att veta var man ligger till. Även om vi har nivågrupper så är det väldigt stora skillnader på eleverna i gruppen. Jag tycker därför att vi hade kunnat ha ännu fler nivågrupper.

I: Jag tycker det är intressant att vi redan nu har gått in på gymnasiematten.

Avslutningstal

”Det är över nu”

Det är den låt som det äntligen är vår tur att sjunga. Efter alla dessa avslutningar som vi har suttit där finklädda med gåshud i amfiteatern och lyssnat på denna låt. Vi har sett klass efter klass dansa, glada till tonerna av Gyllene tider. Men nu är det vår tur, vår tur att känna dessa gyllene tider. 

”En pojke reser till månen, en annan siktar mot solen, en tredje kommer aldrig i väg”

Det är där vi står nu, i början av låten, i början av livet, inför ett vägsjäl där vi väljer vår framtid. Katte?, polhem?, samhälle?, natur? eller är det kanske estet på spyken jag ska gå? Jag kommer ihåg i förskolan då niorna var gigantiska. När man gick i nian skulle man näst intill ha barn och ha flyttat hem i från. Barn? Nä det känns väldigt långt borta just nu. Jag kan ju inte ens bestämma vilken gymnasielinje jag ska gå på. För vilken väg ska ni ta? Den till månen, den till solen eller är det här ni ska stanna? Oavsett kommer vi från och med nu splittras, gå olika vägar och uppleva olika saker. Kanske är fredagen den 13:de sista gången vi ses. 

”Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dager med er, dom är över nu, jag hör gymnasiet som kallar på mig.” 

Tänk att det kan vara sista gången vi ses efter alla dessa inlämningar, debatter, hammarslag, fiskgratänger, utvärderingar, danssteg, trivselenkäter ja det blir en hel del saker att rabbla upp om jag ska berätta allt vad vi har gjort tillsammans under dessa tre åren. Jag minns första gången vi som blivande klass träffades, det var en varm, solig och nervös fredag. Jag kunde inte bestämma mig vilka kläder jag skulle ha på mig, det var ju trots allt 14 nya personer som jag ville göra ett gott intryck på. Jag kommer inte ihåg vilka kläder det blev, men det blev i alla fall bra tillslut, mitt lag vann på brännbollen.

Jag kommer ihåg när Åsa aldrig tog i trä efter att hon sa att det inte kunde bli värre än så här på resan till Köpenhamn. Men där hade du allt fel Åsa för jo det kunde det, från att vi bara hade drabbats av lite tågförseningar och något tågbyte så blev det bombhot och flera tågbyten. Ja åka tåg var väll ungefär det ända vi gjorde på den resan.  Ja om jag ska vara helt ärlig så har kanske inte våra utflykter varit dom mest lyckade men det är tanken som räknas, eller?. 

”Ibland ser jag dig på bussen, ibland ser jag dig på någon gata, och alltid verkar du vara på väg, och dom säger att du lever ensam, och dom säger du lyssnar på elvis, och målar med sorg i varje färg”

Det kanske är vi om 10 år, inte så där sorgsna hoppas jag. Men okända, okända för varandra. När vi möts på bussen vet jag inte vad du jobbar med eller om du har barn. Jag kanske bara hör hört rykten om vad du gör nu för tiden. För vem tror ni att vi är om 10 år? är Erika och Calle fortfarande ett par? Kanske är Samin ett fotbollsproffs och Rebecka en redaktör på en modetidning? ja vem vet? 

Men det jag vet är att det är över nu, och att jag kommer att komma ihåg alla dagar med er, trots att dom är över nu. Jag hör framtiden kalla på oss. 

Min första lödning

De fyra komponenterna

Zammenfassung love-story

Ronja ist ein jungenhaftes Mädchen. Sie ist oft mit den jungen und mag Sport. Ihre beste Freund heißt Mirko. Mirko sieht Ronja als einen Freund nicht einen Freundin. Aber Ronja  beginnt, Gefühle für seinen besten Freund zu haben. Ronja weiß nicht, wie sie das erzählen wird. Sie ist Angst zu verlieren ihrer Freundschaft. Aber wenn Mirko beginnt zu Dates mit anderen Mädchen haben, fühlt sie sich gezwungen zu erzählen ihrem Gefühle. Sie bestimmt sich für eine Liebeserklärung zu schreiben. Sie schreibt es in Mirkos Geburtstagskarte. Als Mirko hat Ronjas Geburtstagskarte gelesen er erzählt für Ronja, dass Ronja seine Traumfrau ist.

Sprecher